På gång

Här kommer du att kunna se smakprov på sådant som jag håller på med och läsa utdrag ur en del färdiga böcker och ur manus som ännu inte har blivit klara.

Du får gärna kommentera. Både ris och ros är välkommet.

Här kommer ett utdrag ur det manus jag just nu lägger min skrivenergi på.
Fyren är arbetsnamnet just nu.

Ljusskenet i fyren

– Titta! jag såg ett ljus i den gamla fyren, säger Fia.
– Äh, den har ju inte använts på länge, svarar Hannes.
– Kom, vi går närmare. Jag är säker på att jag såg ett ljus.
– Nej, jag vill hem, jag är hungrig.
Hannes vänder och börjar gå mot sin cykel.
– Men titta nu då, ropar Fia. Ser du inte?
När Hannes vänder sig om ser han att Fia har rätt.
 Nu blir också han nyfiken. De båda barnen går sakta närmare fyren och stirrar upp mot den en lång stund. Det syns ett ljus i ett av fönstren längst upp, men så försvinner det snabbt för att komma tillbaka i ett
fönster lite längre ner.
– Du har rätt Fia, någon är inne i fyren
– Ja, och den personen är på väg nerför trappan inne i fyren med en ficklampa, säger Fia.
– Vi måste gömma oss, säger Hannes och hoppar in bakom några buskar tätt följd av Fia.
Strax därefter ser de hur dörren i fyren öppnas och en mörk figur kommer ut.
Figuren böjer sig ner och rör sig sedan hastigt bort från fyren. Det är för mörkt för att barnen ska kunna se hur personen ser ut. De ser inte ens om det är en man eller en kvinna. De är alldeles för långt ifrån. Barnen smyger efter och ser hur figuren sätter sig i en bil som snabbt försvinner bort.
– Såg du nummerskylten? frågar Fia.
– Nej, det var för långt avstånd till bilen.
– Såg du vad det var för bil?
– Nej, bara att den var mörk, svarar Hannes, den kan vara grå, svart eller någon annan mörk färg.
Jag tror att det var en likadan som min moster har, säger Fia, men jag vet inte vad det är för sorts bil.
Barnen går tillbaka till cyklarna. De tänder lyktorna på sina cyklar och tar på sig cykelhjälmar. Sedan cyklar de sakta hemåt. Mörkret faller snabbt, och den stora skogen är kuslig. Fia ser mörka skuggor i skogen av ljusen från deras cykellyktor. De fladdrar när
barnen trampar fram på den smala skogsvägen. Det ser ut som om skuggorna följer efter dem. Fia cyklar lite snabbare. Hon är rädd nu, men hon vill inte berätta det för Hannes. Han skulle nog tycka att hon var löjlig.
– Varför har du så bråttom? undrar Hannes.
– Du ville ju hem, du var ju så hungrig sa du.
– Vi har kanske större problem än det just nu, säger Hannes.
– Vad tror du om den där personen? undrar Fia.
– Ingen aning, svarar Hannes, men jag tänker ta reda på det. Vill du hjälpa mig?
– Självklart!
Fia tänker inte låta Hannes lösa detta själv. Det var hon som såg ljuset, och då trodde Hannes inte ens på henne. Hon vill verkligen inte gå miste om ett äventyr. För nog verkar det kunna bli ett äventyr.
– Ska vi fråga Emilia och Mario?
– Ja, vi pratar med dem i skolan i morgon.
Fia har svårt att somna den kvällen. Hon vänder och vrider på sig i flera timmar. Mamma kommer in och undrar om hon inte mår bra. Fia svarar att hon bara har lite svårt att somna. När hon väl somnar drömmer hon om ljus som blinkar. Hon drömmer om mörka figurer som smyger omkring i skogen och letar efter små barn. Hon drömmer om båtar med hemlig last. När hon vaknar på morgonen känner hon sig riktigt trött. Men då kommer hon på att hon och Hannes ska berätta om det ljuset i fyren för Emilia och Mario. Då blir hon klarvaken. Hon måste snabba sig till skolan idag. Hon hoppar fort ur sängen och rusar in i badrummet.
– Godmorgon, säger mamma, när hon kommer in i köket. Hur mår du idag?
– Godmorgon jag mår bra och jag har bråttom till skolan, svara Fia i ett andetag.
– Du är väl inte sen? säger mamma. Börjar du inte i vanlig tid idag?
– Jo, men Hannes och jag har viktiga saker att diskutera med Emilia och Mario.
– Vad kan det vara för viktiga saker? undrar mamma.
– Hemligheter!
– Aha! Jag förstår att jag inte har med det att göra, säger mamma och ler.
– Rätt! Det är bara för dem som är under 10 år, säger Fia, och ser lite hemlighetsfull ut.
Hon brer snabbt en smörgås och lägger på en skiva ost.
– När kommer du hem i eftermiddag? frågar mamma.
Inget svar. Visst sitter Fia i köket, men hennes tankar är långt borta. Vem var den där personen i fyren? Varför befann sig personen med en i den gamla fyren?
– Fia, säger mamma, har du lust att gå till badhuset i eftermiddag?Jag slutar tidigt idag.
Fia älskar att gå till badhuset och speciellt med mamma. Men inte idag! Hon är säker på att Emilia och Mario blir nyfikna på ljuset i fyren. De måste träffas efter skolan och diskutera vad de ska göra. Hon kan inte riskera att Hannes tar all äran av ett nytt uppdrag för gänget.
– Det går tyvärr inte, säger Fia, och tittar upp på mamma. Du vet den där hemligheten. Vi ska prata om den efter skolan idag, och jag måste vara med.
– Det är ingen fara älskling, vi kan gå till badhuset en annan dag. Jag har
ändå en hel del att göra här hemma.
Fia ger mamma en puss på kinden innan hon rusar ut till cykeln. Halvvägs till skolan kommer hon på att hon har glömt att borsta tänderna. Jag får borsta lite extra i kväll tänker hon och trampar på. Hennes långa mörka hår fladdrar i vinden.

 

 

 

 

Agata Skata och främlingen är ett nytt manus som handlar om djuren i Ekskogen. Främlingsfientlighet har blivit ett vanligt begrepp i Sverige, och jag tror att vi måste lägga  mer tid på att motverka detta i förskolor och skolor. Jag hoppas att Agata Skata och hennes vänner kan bidra till detta arbete. Agata Skata bok

 

 

 

 

 

Främlingen ( kapitel 1 )

– Det har flyttat in en ny hyresgäst i den gamla eken vid dammen, säger Liselott Igelkott och ser bister ut.
– Säger du det, svarar Åke Sork och gnager vidare på den läckra rot han har hittat.
– Jag har aldrig sett en sådan underlig figur tidigare, fortsätter Liselott.
– Jaså! Vad är det som är så konstigt?
– Den ser inte ut som vi andra här i skogen.
– Tycker du att vi två är lika varandra då?
– Ja, vi har fyra ben, två ögon och en nos.
– Jo, det stämmer, men jag har inga taggar som du har, och du har ingen lång, vacker svans som jag har, säger Åke och viftar till med svansen i gräset.
– Nej, det har du rätt i, men vi alla här i skogen är vänner. Då känns det som om vi är lika.

Liselott Igelkott

Liselott lufsar iväg och funderar på sitt samtal med Åke. Han verkar inte vara orolig över den nya hyresgästen. Hur kan man bara flytta in i ett träd så där utan att fråga om lov? Tänk om det är en tjuv som vill ta alla våra saker! Den där kanske har kommit för att förstöra för oss här i Ekskogen…
Jag måste gå hem och se till mitt hus. Förresten är det dags att sova en stund. Solen har kommit halvvägs upp på himlen redan.

 

Mörkrets gåta

Kap 4 Mörkrets gåta     IMG_3462

– Hej på er. Den rödhåriga bibliotekarien tittar upp och ler mot barnen när de kommer in på det lilla biblioteket. Shima har redan kommit.
– Hej! svarar barnen i kör.
– Är ni fortfarande intresserade av att läsa om vår dal? Jag minns att ni frågade efter böcker om dalen förra sommaren.
– Ja, svarar Loa, finns det någon ny bok här?
– Ja, det är lite märkligt, jag trodde att jag kände till alla böcker här på biblioteket, men i förra veckan hittade jag en bok i en hylla här. En bok som jag aldrig har sett förr. Den har ett så otäckt namn att jag tycker att jag borde ha sett den, om den har funnits här hela tiden.
– Vad heter den? undrar Moa och tittar storögt på bibliotekarien.
Mörkrets gåta, svarar damen, visst låter det lite otäckt, tycker ni inte det?
Alla tre barnen nickar jakande. Zagor känner en plötslig  kyla i kroppen och hans tankar går till nattens otäcka händelse.
– Kan vi få låna boken? undrar Loa. Var står den?
– Kom, ska jag plocka fram den.
Bibliotekarien reser sig upp och går in i ett annat rum.
Barnen följer efter henne. I rummet sitter Shima och läser. Hon är helt försjunken i en bok.
– Hej, Shima!
Flickan rycker till i stolen och tittar upp.
–  Usch! vad ni skrämde mig, säger hon. Titta vad jag har hittat, fortsätter hon, en bok om dalen. Har ni sett den här?
Hon håller upp boken.
– Där är den ju, säger bibliotekarien, boken jag nämnde. Har du redan börjat läsa den?
– Ja, den låg på bordet när jag kom in här nyss, svarar Shima.
– På bordet? Jag var ju här inne strax innan du kom, och då låg den inte på bordet, det är jag säker på, säger kvinnan och tittar misstänksamt på Shima. Här har inte varit någon annan än du.

Bibliotekarien går tillbaka till det andra rummet och barnen slår sig ner bredvid Shima.
– Får jag titta på boken.
Loa sträcker fram handen. Shima lämnar över boken.
När Loa tar i den händer något med honom. Han känner hur hjärtat börjar slå hastigare. Andningen blir snabbare och snabbare och han vill slå någon, göra någon illa. Han släpper boken och känslan försvinner. De andra tittar förskrämda på honom.
– Vad är det, Loa?
Moa tittar oroligt på sin bror. Hon känner en underlig rädsla. Hon har aldrig förut blivit rädd för honom. Detta skrämmer henne.
– Jag kände mig så konstig, svarar han tyst.
Han vill inte berätta vad han nyss upplevde. Jag kanske håller på att bli sjuk, få feber, säger han istället.
Zagor tar upp boken, vänder och vrider på den. Det är en vacker bok i svart skinn med titeln i eleganta, snirkliga silverbokstäver.
– Mörkrets gåta, läser Loa högt, tänk om Gador inte är borta, säger han med en knappt hörbar röst.
Hans hjärta har ännu inte har fått tillbaka sin normala takt.
– Varför säger du så? undrar Moa, boken har väl ingenting med Gador att göra. Förresten är ju han besegrad, det vet du ju, eftersom vi avslöjade Gråmålaren förra året.
Moa tystnar och tittar på Shima. Hon vill ju verkligen inte göra Shima ledsen.
– Det gör ingenting, säger Shima, och ler mot Moa. Att Gråmålaren var min pappa vet ju alla. Dessutom vet ju alla att han inte är någon elak människa, han ville ju bara hjälpa mig.
– Hör här, Zagor börjar läsa med darrande röst:
Du som håller den här boken i Din hand måste anta utmaningen!
Lönen är mödan värd, men vad lönen blir beror på vem Du är.
Lyckas Du inte lösa Mörkrets gåta vinner den andra sidan.

Zagor slutar läsa och tittar upp på de andra. Ingen säger något på en lång stund. Loa känner en otäck känsla i magen och det går en rysning genom kroppen på honom. Plötsligt känner han på sig att det han nyss upplevde och boken har något samband. Hur vet han inte.
– Hur har boken hamnat här? säger Moa.
Bibliotekarien hade ju inte sett den innan idag. Kan någon ha placerat den här för att vi eller någon annan skulle hitta den. Vad tror ni?
– ”Måste anta utmaningen”…betyder det att vi inte har något val? Vad händer om vi inte vill anta utmaningen? Usch! jag tycker det låter så hotfullt, suckar Shima.
– Jag håller med dig, säger Loa, men vad är det för en utmaning? Det måste vi ju först och främst ta reda på.
Loa tittar på de andra i tur och ordning. Hans ögon visar både rädsla och upphetsning. Han känner hur det pirrar i kroppen, det verkar som om ett nytt äventyr väntar de fyra vännerna.
– Jag tror att någon har placerat boken här nyligen, säger han slutligen. Någon som kanske inte menar väl. Vi måste läsa mer i boken och se om vi kan förstå vad den konstiga texten betyder.
Fyra huvuden hänger över bordet och alla försöker läsa på en gång. Zagor vänder blad och överst på nästa sida står det:

Mörkrets gåta

Dolt i mörker, gömt av tiden,
ristat av en mänsklig hand.
Budskap finnes bortom ljuset,
illa nött av tidens tand.

Ord som saknas måste sökas
där man finner många ord.
Alla tomrum måste fyllas
på sin plats i underjord.

Sök och du ska rikligt finna,
skatten som ger kraft och makt.
Dock du måste gåtan lösa
för att ingå ändlös pakt.

Och när gåtan fått sitt svar,
och du sista biten funnit,
kommer Dalen att förgås
och evig ondska åter vunnit.

Men om godhet kommer först
kommer Dalen att bestå.
Mörkret kan ej övervinna,
ljusets makt det kan ej få.

 

 

Fortsättningen på Agata Skata. Hur blev det?

Efter stormen

IMG_3444Agata Skata har just landat i sitt bo högt uppe i det gamla
trädet. Hon funderar på det som hände dagen innan.

Konstigt att jag fick ta skydd hos Måns Mullvad inatt,
när Oskar Storm rasade i skogen, tänker Agata.
Han borde ha varit arg på mig för att jag tjuvlyssnade
på hans telefonsamtal med Maja, men det var han inte.
Så mysigt jag hade det med alla smådjuren i Måns varma och
torra hem.
Djuren var snälla mot varandra. De var också snälla mot
mig, fast jag hade skrämt dem med den farlige Oskar.
Oskar som inte ens finns.

Plötsligt ser Agata Skata att det ryker långt borta.
Grå rök stiger upp mot himlen.

 

                                  

Detektivbyrån Mask&Kott 

är en berättelse om detektiven Dag G. Mask och hans kompanjon ilkotten, Il Kott, den snabbaste igelkotten i skogen. Deras uppdrag består i att lösa problemet med de försvunna fiskarna. Det visar sig vara ett miljöproblem som ligger bakom och uppgiften att lösa detta blir inte så lätt för detektivvännerna.
Jag tror att Maskbyrån skulle passa åldrarna 6-9 år.

Fallet med de försvunna fiskarna

– Vart tar alla fiskar vägen? säger herr Fisk och en stor tår rullar nerför hans kind. Mina vänner bara försvinner en efter en.
Dag G. Mask kliar sitt kala huvud och ser en aning fundersam ut.
– Hm, säger han och tittar på sin kompanjon Il Kott, den snabbaste igelkotten i hela skogen.
Il Kott är djupt inne i sin morgontupplur. Dag G, harklar sig.
– Bra att ni kom till oss herr Fisk. En bättre detektivbyrå än detektivbyrån Mask & Kott finns inte. Vi ska nog kunna hjälpa er att lösa problemet. Dag G. får två skarpa veck mitt emellan ögonen, som alltid när han får ett nytt uppdrag. Vecken brukar stanna kvar tills han har löst problemet.
– Har du sett något som verkar underligt? fortsätter han och studerar herr Fisk nyfiket.
– Sent en kväll för två veckor sedan såg jag en okänd figur på den södra bryggan. Den hade en stor underlig tratt bredvid sig. Ett sörplande ljud hördes och sedan var den borta. Tratten också. Jag har inte sett någon av dem sedan dess.
– Så intressant, mumlar Dag G.
– Så sant, så sant. Il Kott vaknar plötsligt. Han har som vanligt hört allt som sägs runt honom. Nu är han idel öra.
– Kan du beskriva den där figuren? frågar Dag G.
– Tyvärr var det mörkt och jag har dålig syn. Ni måste tänka på att jag är den äldsta fisken i sjön. Gammelfisken kallas jag.
– Dags för maskering tror jag, säger Dag G. som är en mästare i att klä ut sig.

 

Illustrationerna har min dotter Mia Adolphsson gjort, och jag tycker mycket om bilderna, men Mia själv är nog inte riktigt nöjd utan vill göra om dem.

 

Lille Bill

har ganska många likheter med min egen son, Marcus. Det har alltid hänt en massa olika saker runt honom och en del av det som Lille Bill råkar ut för är väldigt nära sanningen. När jag kom hem med min dotter Mia från BB brukade jag kalla henne lilla stumpan och för Marcus som då bara var ca 20 mån blev det Pumpa-ia, och det får därför Lille Bills syster heta.

Mormors födelsedag

Tro nu inte att det var så att Lille Bill inte tyckte om att gå på kalas. Han älskade kalas, mest grädden på tårtan. Men ofta lyckades han ställa till med något som gjorde att familjen kom för sent eller till och med inte kom alls till kalaset. Han ville ju inte att de skulle komma för sent, det bara blev så. Så småningom lärde sig familjens bekanta detta och bjöd Lille Bill och hans familj en timma tidigare än alla andra. Det brukade fungera bra.

Det är mormors födelsedag och Lille Bill som älskar blommor har varit ute och plockat en fin bukett med blåklockor, prästkragar och hundkex till mormor. Nu ska han bara ha ett fint band att knyta runt blommorna. Ett av Pumpa-ias hårband skulle passa bra. Numera håller sig Lille Bill till vilda blommor. Hans stora intresse för vackra blommor har fått honom att gå hårt åt både familjens och mormors trädgårdar under sina första fem år. För att inte tala om den gången han fick följa med farmor och farfar till en stor handelsträdgård. Det slutade med att farfar fick betala över fyrahundra kronor för den vackra bukett som Lille Bill hade plockat till farmor. Farfar var inte alls lika glad som farmor. När Lille Bill frågade om inte farfar tyckte om blommor lät det som om farfar morrade. Efter den händelsen lovade Lille Bill att aldrig plocka några blommor i trädgårdar mer. Det löftet har han nästan hållit.

–   Är ni klara? Vi måste åka nu, ropar pappa.
Mamma håller på att fläta Pumpa-ias hår och svarar att de snart är klara.
–   Du kan väl ta Lille Bill och paketet med dig och gå ut till bilen, säger mamma.
–   Lille Bill! ropar pappa.
Inget svar hörs. Då ropar pappa en gång till. Fortfarande inget svar. Pappa börjar leta efter Lille Bill utan att hitta honom någonstans. Han går till sist in i Pumpa-ias rum. Där hittar han Lille Bill.
–   Varför kommer du inte när jag ropar? undrar pappa irriterad efter att ha gått runt och letat en lång stund.
–   Jag kan inte.
–   Kan inte vad då?
–   Jag kan inte komma.
–   Varför kan du inte komma?
–   Jag sitter fast.

Lille Bill

Då ser pappa att Lille Bills arm försvinner in bakom elementet.
–  Min arm har fastnat. Det gör lite ont.
Pappa går fram och drar i Lille Bills arm, men den sitter fast.
–   Om jag drar i elementet får du säkert loss armen, säger pappa och drar.
Det fungerar inte. Då försöker han lirka med Lille Bills arm fram och tillbaka.
–  Aj! gnäller Lille Bill.
–   Jag måste hämta verktyg för att skruva loss elementet, säger pappa, och går till garaget.
–   Vad gör du i mitt rum? frågar Pumpa-ia som just kommer in i rummet.
–   Jag letar efter en grej bakom elementet, svarar Lille Bill och försöker se ut som om han sitter där frivilligt. Det värker i armen och han har inte långt kvar till tårarna.
–   Vad letar du efter?
Lille Bill slipper svara. Pappa är tillbaka med verktygen och börjar skruva loss elementet från väggen. Han ser på Lille Bill att det gör ont.
–   Nu är du snart loss, säger pappa och torkar bort en tår på Lille Bills kind.
–   Det är ganska bra att du sitter fast för då vet vi var du är, säger Pumpa-ia.
Något fint band att knyta runt buketten blev det inte denna gång.

 

 

Ett händelserikt liv

Min mamma berättar om sitt långa, innehållsrika liv i Finland och Sverige. Tyvärr gick min mamma bort i somras och vi blev inte klara med hennes fantastiska liv, men jag fortsätter och skriver. När jag inte längre kan fråga henne om olika händelser får jag vända mig till de anteckningar hon har gjort till olika föredrag hon har hållit genom åren, tidningsartiklar och annat jag kan hitta.

Ingress

Bombplanen flyger över mitt huvud, men jag känner ingen större oro där jag sitter i trädgården under en gran, endast iklädd nattlinne. Året är 1941 och jag har påbörjat min efterlängtade utbildning till lanthushushållslärare på Högvalla utanför Borgå i Finland. Kriget pågår för fullt. De ryska bombplanen kommer nästan varje natt. Den stora, mörka skolan tornar upp sig framför mig. Byggnaden ser helt övergiven ut, inte ett enda litet ljus sipprar ut bakom mörkläggningsgardinerna.
Jag kan inte låta bli att småle för mig själv när jag tänker på hur jag nyss försökte dela schal med min bistra textillärare. Jag tyckte i mörkret att schalen tillhörde min kamrat och sprang dit och frågade om jag fick sätta mig hos henne. Jag blev inte så lite häpen över rösten som svarade, och utan att vänta på hennes svar rusade jag snabbt därifrån. Förmodligen hade hennes svar varit jakande, men bara blotta tanken på att sitta så nära henne var skrämmande.
Luften är kylig och jag småfryser. Jag längtar till Mamm och till vårt trygga, varma kök på Lillhemt. Tankarna för mig bakåt i tiden, till min barndom. Mina minnen från förr är inte enbart positiva och glada. Där finns inslag av både sorg och förtvivlan.

Österbotten

Jag föddes 1919 i Pedersöre, Jakobstad, i Österbotten, en av de svensktalande delarna av Finland. Mitt modersmål är således svenska och finskan läste vi som första språk i skolan.
Min pappa var en äventyrare. Han träffade min mamma och sällskapade med henne, men äventyrslusten drev honom först till Amerika. När han kom tillbaka förlovade han sig med min mamma, men snart drog det i pappas äventyrstarm igen, och denna gång reste han till Sydafrika. Där jobbade han i gruvor. Jag tror de bröt uran som på den tiden användes till att färga glas grönaktigt, långt ifrån dagens användningsområde. Jag tror att han även arbetade i diamantgruvor.
När pappa kom tillbaka till Finland delade han och hans bror deras gemensamma gård. Pappa tog över skogsdelen och brodern tog över jordbruket. Pappa och mamma gifte sig och min äldste bror Erik föddes 1910. Därefter kom Bengt, Åke och Ernst i snabb takt. 1917 föddes min syster Ragni och två år senare kom jag som nummer sex och efter mig kom Nils. Berit och Göran kom som nummer åtta och nio i den stora barnaskaran.

Jag minns inte mycket från den här tiden, men när jag var mellan tre år fyra år flyttade vi till Grankulla, utanför Helsingfors. Därifrån har jag massor av minnen.
Ett ganska tydligt minne har jag från vår flyttresa som gick med tåg. Det var en spännande upplevelse. I familjens kupé fanns tre kojplatser utmed ena sidan som vi delade på. Min lillebror Nisse som var cirka två år klev ner från britsen och satte foten rakt i den spottkopp som brukade vara en del av inredningen i alla tågvagnar. Detta borde ju inte ha varit något större problem om det inte hade varit så att han, liksom Emil i Lönneberga, fastnade. Som tur var skiljde sig pojkarnas berättelse där, med tanke på vilken kroppsdel Emil satt fast med.
Nisse tjöt, men mamma och pappa lyckades inte få loss hans fot utan tvingades hämta konduktören. Här förenades åter pojkarnas öden, spottkoppen, liksom soppskålen, slogs sönder. Ragni och jag följde med spänning händelsens utveckling och upplösning uppifrån vår koj och fnissade nog en hel del.

8 reaktion på “På gång

  1. Hej min vän! Kul att få en djupare inblick i ditt mångsidiga arbete! Du är duktig!!! Är stolt att vara din väninna! Kram fr Linda : )

    • Roligt, Marcus, att du tycker om att läsa om det jag skriver. Vad tycker du om Lille Bill? Det är ju du som har gett uppslag till många av hans påhitt.

      • Jag tycker det är intressant kan försöka komma på mer saker som jag gjort som liten som du kan ha andvändning för. Kram

        • Bra! Jag behöver fler upptåg att lägga till de tidigare. Jag vet att du har en hel del på ditt ”samvete”, men jag har nog förträngt några av dem.

  2. Hemsidan är fin och överskådlig. Det har blivit mycket bra material under åren.
    Kul att du fått klart ” Mörkrets gåta”. Vi väntar med spänning.
    Kram
    Solveig

    • Tack Solveig!
      Roligt att du gillar min hemsida.
      Ja, det känns riktigt skönt att ”Mörkrets gåta” nu äntligen är klar,
      men ännu återstår mycket arbete med manuset och med det arbetsmateriel som ska finnas till boken.
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *