Campus

Vi har mycket som är trevligt i Varberg. Något som jag inte vill missa är de öppna föreläsningar som Campus erbjuder, och som Sparbanksstiftelsen sponsrar. Åtta gånger om året kan man få ta del av ca 90 minuters föredrag helt gratis; om man får tag i en biljett förstås. Igår fick vi som var där en helt underbar kväll tillsammans med Putte Svensson, Hultsfreds mest kände entreprenör, både nationellt och internationellt. Putte berättade om hur han och hans kompisar redan som 14-åringar startade det som sedan kom att bli Hultsfredsfestivalen. Vi fick följa hans resa och utveckling under ett antal år. Vilken otrolig framgångssaga! Vilket engagemang och framförallt vilken kreativitet han beskriver. Hans föredrag kallas: ”Vill man ha något gjort får man göra det själv.” Det är en mycket passande rubrik på det han berättar om sitt liv och sin framgång som entreprenör. När vi gick hem igår diskuterade en väninna och jag om hur vi i vår generation ofta är tyngda av Jantelagen: ”Tro inte att du är något!”
Det kanske är hög tid att ändra på det nu.

Olympiska Spel

Så var de Olympiska Spelen 2014 slut. Våra svenska deltagare har glatt oss på många sätt detta OS. Många fantastiska idrottsliga insatser har vi fått njuta av, men jag har svårt att acceptera dessa påkostade invignings- och avslutningsceremonier som gång på gång försöker överträffa tidigare evenemang. Länder som arrangerar OS lägger enorma summor pengar på att bli omtalade som fantastiska värdländer. Och trots att vi ofta i dessa sammanhang kan läsa om oacceptabla förhållanden för de människor som gör spelen möjliga, det vill säga alla de arbetare som bygger upp dessa OS-byar, blundar vi och låter det fortsätta på nästa ställe. Brasilien 2016, Sydkorea 2018; kommer det att vara annorlunda för arbetarna där, eller kommer många av dem, liksom i Ryssland, att skadas eller dödas på grund av oacceptabla arbetsförhållanden? Visst skapas det också arbetstillfällen i dessa länder, men vi, framför allt i västvärlden skulle aldrig acceptera att arbeta under likartade förhållanden, eftersom vi har lagar som inte tillåter detta. Men vi sanktionerar det genom att följa OS-sändningarna i dessa länder.

Fairtrade

Har i veckan lyssnat på ett föredrag på Campus i Varberg om hållbar utveckling och mänskliga rättigheter genom rättvis handel. Det manar till eftertanke, när man sedan går sin runda i affären och plockar ihop de varor man vill ha. Kaffe och bananer är de mest självklara varorna för min del, därefter kommer rosor som jag försöker hitta kravmärkta. Det finns ju ganska många varor numera som är kravmärkta, vilket betyder att de är ekologiskt producerade. Alla fairtradevaror är inte det, beroende på t.ex att bonden som odlar har sin mark i för nära anslutning till någon fabrik. Men i möjligaste mån försöker man även tänka ekologiskt när det gäller faitrade. Vi som konsumenter vill säkert att de varor vi köper inte har skadat, varken människor eller miljö under produktionen, men ett litet ”aber” finns det. Om man tänker sig en bonde med en liten produktion som inte har råd att bli certifierad för fairtrade; han har kanske ingen möjlighet att avyttra sina varor när det i grannskapet finns fairtradecertifierade varor av samma slag. Bönder, i Asien, Afrika och Sydamerika där fairtradecertifiering förekommer, uppmanas att gå samman för att minska kostnaden, men det fungerar säkert inte alltid i praktiken även om viljan finns.

Hofgårds GKKommer nu osökt in på golf! Men det är faktiskt inte så konstigt att min brors golfbana dyker upp i tanken, när jag skriver om fairtrade och kravmärkning. PG har drivit sin golfbana ekologiskt i drygt 20 år och det har fungerat alldeles utmärkt. Tyvärr är det så att på många golfbanor använder man kemiska preparat som skadar miljön. Uppenbarligen är detta helt onödigt. Hofgårds golfbana är ett lysande exempel på detta.
PG:s budskap till golfare är: ”Du måste acceptera årstidernas växlingar och årstidens ogräs. I maj blommar maskrosen och i juli vitklövern. Det är golf på naturens villkor”.

 

 

Leo

Idag var det vår tur att rå om barnbarnet Leo, 3 1/2 nästan hela dagen. Resten av familjen skulle på kusindop i Bohuslän, och med allt det spring i benen som den lille knatten har kändes det inte helt okej att försöka tvinga honom att sitta stilla under en högmässa med efterföljande dop.
MorfarMats har fått bekänna färg och det har körts bilar och tåg varvat med Disneyfilmer i stort sett all inomhustid. En lång promenad gjorde vi också ner till hamnen, med ett stopp på en lekplats. Det var riktigt bitande kallt i den hårda vinden, och Leo var imponerad av vågorna och av fåglarna, som till skillnad från honom själv, faktiskt ville bada. Det blev ett kort besök på kallbadhusets café för att värma näsan och inhandla en godisklubba inför den långa promenaden hem. MorfarMats och jag var mycket imponerade av hur de små korta benen orkade traska den långa promenaden, endast den sista biten fick han lite hjälp. Undrar vem av oss som är tröttast ikväll?

Bokföring

Vissa saker måste bara göras, bokföring är just en sådan sak. Jag kan bara inte förstå varför jag har ett sådant motstånd mot just detta. Det tar nästan ingen tid alls när man väl sätter igång, och med mitt lilla företag är det löjligt lite. Men nu har jag bestämt mig! Idag ska det ske. Jag har inget tjusigt bokföringsprogram på datorn utan en hederlig gammal kassabok för företagare, men jag behöver inte räkna ner något utan bara fylla i debet, kredit och lite till, resten sköter revisorn när det blir dags för bokslut och deklaration. Det viktiga är bara att ha ordning på alla kvitton, så allt kommer i rätt följd.
För några år sedan var jag på en bokföringskurs. Revisorn som höll i kursen berättade då om hur hon ibland kunde få in en hela bärkassar med kvitton, huller om buller, som hon skulle sortera upp i rätt tidsföljd. Oftast var det kulturarbetare som lämnade ifrån sig sitt ansvar på det sättet. Jag har många gånger undrat hur hennes ”påsklienter” klarade av att lösa det ekonomiska gentemot revisorn.
Räknegåta: Hur många kulturarbetartimmar behövs för att betala en timmas revisorsarvode?
Jag tänker även fortsättningsvis lägga mina kvitton i rätt ordning.

Barn och barnbarn

Igår firade vi en 35-åring. Det sägs ju att det är när man ser på sina barn som man inser att man själv också blir äldre. Tänk att det är hela 35 år sedan den lille plutten såg världens ljus. Det var snöstorm och ganska kallt och med nästan 2 mil till BB vågade jag inte stanna hemma alltför länge, och efter en natts vånda kom han då ut, den lille. Idag är han en ståtlig ung man som faktiskt närmar sig medelåldern. Hur känns det Marcus?

Idag har jag tillbringat en stor del av dagen tillsammans med min yngsta dotter och hennes två flickor, Elsa och Lovis. De hade inte möjlighet att vara med på morbrors födelsedagskalas igår, och eftersom det var väldans länge sedan jag träffade dem åkte jag dit och hade en riktig mysdag ihop med dem.

Inspiration

Jag undrar vem som blev mest inspirerad igår, eleverna eller jag. Det var helt fantastiskt att få rå om en klass igen, om än bara för 11/2 timma, men de gamla lärartakterna sitter väl fortfarande i. Deras intresse för mina böcker kändes verkligen underbart och det är ju läsarens känslor som är författarens belöning. När jag berättade att jag har skrivit en fortsättning på Den gömda dalen, Mörkrets gåta, blev de eld och lågor och ville läsa den. Den är ju inte färdig, men det spelade ingen roll, de kunde själva hitta på en fortsättning. Nu har jag dammat av det gamla manuset och läst igenom det, och det är faktiskt inte så tokigt. Jag stoppades av att jag inte kunde komma på en bra fortsättning, men nu kanske jag kan få lite hjälp av eleverna. Fast det hade varit väldigt roligt att få presentera en spännande fortsättning och ett gott slut på boken för de härliga eleverna på Regnbågen.

Författarbesök

Nu är jag förberedd på morgondagens besök i en 3:a i min gamla skola. Det ska bli riktigt roligt att träffa alla barnen, och jag hoppas att jag ska kunna inspirera dem till ökat skrivande. Den gamla devisen: Övning ger färdighet, lever i allra högsta grad, men ibland verkar det som om det är lätt att ge upp, om man inte lyckas direkt.
Jag har en färdighet som många har avundats mig genom åren, både barn och vuxna. Jag kan busvissla, utan fingrar. Men oj, oj, oj vad jag tränade när jag var 11 år. Jag anser att envishet är en egenskap att vara tacksam över, dock är jag är inte så säker på att min sambo alltid håller med. Men min envishet har hjälpt mig många gånger i livet.
Självklart ser jag också fram emot att träffa mina ”gamla” kollegor igen.

Yoga

Idag har jag startat dagen med ett yogapass på  Asia Spa i Varberg. Yoga har jag tidigare gått på, men detta var medicinsk yoga. Det var en mäktig upplevelse när den stora gonggongen gav ljud ifrån sig. Hela rummet fylldes av av ljud. Eftersom vi består av mycket vatten kan vibrationerna fortplantas i oss och enligt expertisen hjälpa till med cellförnyelse. Det märkliga var att sambon och jag upplevde det helt olika. Han tyckte att det förstörde passet, och jag att det var en fantastisk och mäktig känsla. Ska bli spännande att se hur vi reagerar nästa gång.

Vardag igen

Jag älskar att resa och uppleva nya miljöer, både i Sverige och utomlands. Många människor är väl som jag i det fallet, och möjligheterna till resande har verkligen ökat. Fantastiska erbjudanden om både flyg och hotellnätter dimper ner med jämna mellanrum i mejlboxen. Tillgängligheten på nätet gör att vi lätt kan jämföra olika erbjudanden och välja det som passar oss bäst. Vi både bokar, betalar och skriver ut våra biljetter hemifrån soffan. Det kan inte bli mycket enklare än så. Men nu är man tillbaka i vardagen igen och plikten kallar. Enhetsprojektet med MILLIM måste bli klart snart, och på torsdag ska jag besöka min gamla skola som författare och berätta hur jag arbetar. Jag har fått en massa frågor av eleverna, och det ska verkligen bli roligt att återigen stå inför en klass.